Carinas liv och sjukdommar.

Börjar undra om inte den här bloggen skulle hetat Carinas liv och sjukdommar. Jodå, jag är sjuk igen. Men seg som jag är så stretar jag till jobbet ändå. Febern kommer först på kvällen men ganska ok på morgonen. Sedan i måndags har jag hostat så jag kiknar. Om jag inte vetat att jag redan har haft kikhosta så hade jag kunnat svära på att jag fått det. Idag har jag dessutom blivit snorig. Ungarna på jobbet har detsamma. Får se hur länge jag orkar med. Måste hålla mig på benen på fredag i alla fall för då ska jag på begravning. Min arbetskamrat ni vet om ni läst tidigare i min blogg. Stickat har jag gjort en del i alla fall. Ett par muddar och en mössa har blivit klara. Gemensam nämnare är flätor. Mössan blev inte riktigt som jag tänkt mig. För hög i kullen. Får låta mannen ta foto på det vid tillfälle. I fredags på tåget till Göteborg så började jag virka på en omgång servettringar. Dom ska vara vita med en guldkant, picoterna. Men guldgarnet jag hade blev inte bra så jag sitter här nu med en ring som det fattas sista varvet på. Här idag plockade jag fram ett par oavslutade projekt. En väst som skulle sys ihop och stickas kanter på. Och nu hittar jag plötsligt inte framstyckena. Ordning och reda, skulle mannen säga, med mycket ironi i rösten. Men jag hade en tunika också som nästan bara har framstycket klart. Där har jag att göra. Måste också börja tänka på något mindre projekt som jag kan ta med till stickcaféet den 1 mars. Förra helgen gick bra i alla fall. Jag höll mig på benen den här gången. Kära syster och jag fick riktigt mycket gjort. Vi håller ju på att gå igenom vårt föräldrahem för att avsluta det. Pappa har flyttat till ett serviceboende och trivs utmärkt där men lägenheten kan ju inte stå där tom och bara kosta en massa pengar. Det är mentalt ganska jobbigt att göra det här arbetet men det måste ju ändå göras. Jag har en syster till som har varit där och en omgång och försökt göra vad hon kan. Verkar som vi kan hålla sams om vem som ska ha vad och det känns väldigt bra. Har sett och hört om så många syskon som blivit ovänner nästan för livet när deras föräldrars kvarlåtenskap ska delas på. Har aldrig förstått varför.